Inget sätt att dela ett kurerat bibliotek med din syster eller din barnflicka

Hur det faktiskt ser ut

Tisdagskväll, gruppchatt med de andra föräldrarna i klassen. Någon frågar: ”okej, vad tittar era barn på som faktiskt är säkert?” Du funderar en stund och skriver sedan ner de kanaler du kommer ihåg på rak arm. Det är kanske åtta, du minns fem och stavar två av dem fel. Du skickar listan. Tre andra föräldrar tackar. Två av dem ställer följdfrågor om vilka specifika videor. Du minns inte vilka specifika videor. Du minns ”mest vetenskapsgrejerna, inte slime-grejerna, fast den där ena slime-killen är faktiskt okej”.

Det du har är ett system. Det sitter i ditt huvud. Det är resultatet av sex månader av granskning sent på kvällarna, två månader av att testa sig fram, dussintals överstyrda videor och blockerade kanaler. Det är en verklig tillgång. Det går också helt omöjligt att föra vidare, eftersom det saknas en behållare. Behållaren är din skalle.

Samma vecka frågar din syster. Hennes fyraåring har precis blivit redo för skärmtid och hon börjar från noll. Hon frågar om du kan skicka henne dina inställningar. Det kan du inte. Du kan skicka en lista med kanalnamn. Då måste hon gå in på YouTube, hitta varje kanal, titta tillräckligt för att bekräfta att det stämmer med vad du menade och bygga sin egen version. Det kommer hon inte att göra. Hon kommer att hamna på Cocomelon som standard, som alla andra.

Och så barnflickan. Du har i flera månader berättat vilka kanaler som är okej. Hon minns det mesta. Hon låter också barnet ströva runt lite, för vad ska hon annars göra, avbryta varje video för att fråga om den står på listan? Så på fredagseftermiddagen har barnet sett två avsnitt Pocoyo, en Fortnite-streamer i barnåldern och något med en miniatyrbild du helst inte vill prata om. Barnflickan är inte dålig på sitt jobb. Systemet är dåligt på att vara ett system. Det finns inget sätt att lämna över din kurering; det finns bara den muntliga överlämningen och förtroendet.

Med mor- och farföräldrar är det samma sak i kvadrat. Mormors iPad har inga regler. Inte för att mormor är vårdslös, hon är noggrann med allt annat. Utan för att reglerna du har finns i ditt hem och iPaden finns i hennes. Biblioteket du byggt följer inte med. Barnet kommer hem efter en helg hos mormor och förväntar sig att få titta på det hen tittade på där, och du är tillbaka i förhandlingen.

Grundproblemet är inte brist på förtroende mellan föräldrar. Tvärtom, det finns gott om förtroende. Problemet är att kureringsarbetet saknar en form som går att dela. Varje förälder bygger samma hjul på nytt, på egen tid, med sitt eget barn som ofrivillig betatestare. De sammanlagda timmarna som går förlorade bland föräldrarna på en enda skola är svindlande.

Varför det är värre än det ser ut

Det är ett ensamhetsproblem förklätt till ett logistikproblem. De föräldrar som bryr sig mest om det här är de som känner sig mest ensamma i att bry sig. Alla andra verkar ha löst det, det har de inte, men det ser ut så, eftersom ingen delar det faktiska arbetet. Resultatet är den ihållande känslan av att du är den enda som granskar så här mycket, och att granskningen är din privata börda.

Det betyder också att ribban förblir låg. Om föräldrar kunde byta bibliotek på samma sätt som de byter tips om barnvakter skulle det genomsnittliga barnets YouTube bli märkbart bättre. Den engagerade förälderns arbete skulle sprida sig till den mindre engagerade förälderns barn. I dag sker ingen sådan spridning. Varje barn får det innehåll som den egna föräldern hann granska, vilket en stressig vecka är det som ligger i autoplay-kön.

Och det betyder att det andra syskonet, kusinen och barnet längre ner på gatan inte får nytta av ditt arbete. Arbetet stannar vid gränsen till ditt eget hushåll. Ett bibliotek som fungerade för sexåringen på övervåningen hade kunnat fungera för sexåringen i huset bredvid. Men det gjorde det inte, eftersom det inte fanns något sätt att skicka det.

Den ärliga delen: ett delat bibliotek spelar bara roll om du litar på källan. Ett bibliotek från en slumpmässig förälder på internet är inte användbart. Ett bibliotek från din syster, din bästa vän eller ditt barns lärare, det är användbart. Förtroendet är den avgörande faktorn, och förtroende är lokalt.

Så tar Watchly bort det här från ditt bord

Watchly-bibliotek är verkliga, namngivna objekt som går att dela. Du bygger ett bibliotek med de kanaler och videor du har granskat, till exempel ”Lugna eftermiddagsgrejer 5–7 år” eller ”Lördagsmorgonens vetenskap”. Det biblioteket har en form som du kan ge till en annan förälder. Din syster får inte en chattlista med kanalnamn. Hon får själva biblioteket, redo att använda, på sitt eget Watchly-konto, med sina egna barns profiler.

Överlämningen till barnflickan fungerar på samma sätt. Du behöver inte hela tiden uppdatera henne muntligt om vad som är okej. Du bygger biblioteket, visar henne det i barnets profil, och det är katalogen. Hon behöver inte gissa. Hon behöver inte avbryta varje video för att kolla. Biblioteket är svaret på frågan.

Mor- och farföräldrar är det användningsområde som föräldrar är gladast över. Mormors iPad blir en Watchly-enhet med samma bibliotek som finns på din. Förhandlingen om Cocomelon vid middagen uppstår inte, eftersom Cocomelon inte finns i biblioteket. Barnet tittar på samma saker hos mormor som hemma, reglerna följer med och helgen gör inte en hel månads arbete ogjort. Mormor behöver inte heller fatta några beslut, vilket hon tycker är skönt; hon får njuta av barnet i stället för att granska skärmen.

Utöver delning mellan föräldrar levereras Watchly med kurerade samlingar som vårt team har byggt, efter ålder, intresse och vilken typ av kanal du vill ha. Alla föräldrar kan använda dem som utgångspunkt och redigera. Du börjar inte från noll. Du utgår från någon annans granskade grund och anpassar den efter ditt barn. Bara det sparar de flesta föräldrar de första trettio timmarnas kureringsarbete. Det är det arbete som de flesta föräldrar aldrig hinner med, och sedan blir de kvar med YouTubes standardinställningar för alltid.