Familjevloggar och ett barn som vill filma allt

Hur det faktiskt ser ut

Familjevloggar är en egen genre med sin egen rytm. En förälder (eller ibland barnen själva) filmar större delen av familjens dag. Uppvaknande, frukost, skola, mellanmål, utflykter, middag, läggdags. Innehållet är familjens verkliga liv, framfört och lätt redigerat för underhållningens skull. Vissa kanaler har tiotals miljoner prenumeranter. Barnen i kanalerna växer upp framför kameran, och en stor del av deras faktiska barndom är också kanalens produkt.

Ditt barn tittar på en av dem. Hen älskar den. Varför skulle hen inte göra det, den är charmig, den känns äkta, barnen i rutan är ungefär i hens ålder, och formatet är tryggt och förutsägbart. Hen tittar på en till. Hen tittar på hundra. När du märker det har hen tagit till sig formatet som känslan av familjeliv.

Det första symtomet är kommenterandet. Hen börjar beskriva vad hen gör medan hen gör det. ”I dag äter vi pannkakor. Mamma gör pannkakor. Pannkakorna är ganska goda.” Hen pratar inte med någon särskild. Hen kommenterar, i vloggrytm, med vloggtonfall. Det känns konstigt första gången du märker det. Sedan blir det konstant.

Det andra symtomet är tjatet om kameran. Hen vill ha telefonen uppställd under leken, under cykelturen, till och med i badet. Hen vill filma kusinerna på släktträffen. Hen vill ha ett stativ i födelsedagspresent. Hen har tagit till sig tanken att filma en upplevelse är en del av att uppleva den, ja, att filmandet kanske till och med är den viktigare delen.

Det tredje symtomet är redigeringsspråket. ”Ta en bild av det här.” ”Klipp till mig på lekplatsen.” ”Vi behöver B-roll.” En 9-åring borde inte använda ordet ”B-roll”. Men hen har hört det dussintals gånger i kanalerna hen tittar på. Hen har tagit till sig språket som helt enkelt sättet man pratar om en lördag.

Och så den djupaste förskjutningen: den inbillade publiken. Ditt barn börjar bete sig lite annorlunda eftersom en tittare någonstans i hens huvud kanske tittar. Vardagliga stunder, att äta, leka, bli lite osams med ett syskon, får ett svagt lager av uppträdande. Hen gör inte bara saken, hen gör den på ett sätt som skulle kunna filmas. Även när ingen kamera är på.

Varför det är värre än det ser ut

Det finns en verklig utvecklingsmässig kostnad i att växa upp med en ständig inbillad publik. Självmedvetenhet i den här skalan före 10 års ålder innebär att barnet övervakar sig självt medan hen lever. Hur hen ser ut, hur hen låter, hur det här ögonblicket skulle uppfattas av någon som tittar. Det är en nivå av självövervakning som de flesta psykologer är överens om är tänkt att komma senare, gradvis, med det kognitiva stöd som behövs för att hantera den. Att nå den vid 8 snedvrider utvecklingen.

Det finns också en känsla för privatliv som aldrig formas. Barn som växer upp med antagandet att livet sker för en publik utvecklar ingen stark intuition för att vissa stunder är privata. De vill dela saker de inte borde. De tycker att det är konstigt att inte få dela saker. De har svårt att förstå varför kusinens födelsedag inte är till för internet.

Familjevloggformatet i sig visar upp oroande mönster. Barnen framför kameran har mycket lite att säga till om när det gäller om de filmas. Utbrott, sjukdomar, pinsamma ögonblick blir innehåll. Ditt barn tar till sig det som normalt och kan sedan förvänta sig att få filma sina egna yngre syskon på samma sätt. Normen om barndomen som uppträdande sprider sig.

Och så finns jämförelselagret. Familjevloggar presenterar en redigerad, kommersialiserad och uppträdande version av familjelivet som normen. Er verkliga familj, med sina lugna stunder, sina vardagliga eftermiddagar och sina små ofilmade vänligheter, ser anspråkslös ut i jämförelse. Kärlekens faktiska textur blir tystare mot den högljudda, redigerade versionen på skärmen.

Så tar Watchly bort det här från ditt bord

Det här är ett av fallen där det kurerade biblioteket är hela svaret. Om du inte vill ha familjevlogginnehåll i ditt barns dagliga kost lägger du inte till det i biblioteket. Formatet finns helt enkelt inte i rummet. Ingen algoritm som lyfter fram det, ingen kaskad av typen ”barn som tittade på det här tittade också på”, inget ”Nästa”-sidofält som erbjuder närliggande familjevlogginnehåll efter en video som inte är en vlogg. Ditt barn ser det som finns i biblioteket, punkt.

Vissa familjer vill behålla en del familjevlogginnehåll, kanske en kanal som ditt barn verkligen älskar, med en familj du faktiskt tycker om att titta på. Biblioteket är tillräckligt detaljerat för att du ska kunna behålla just den kanalen. Den enda kanalen blir inte en tratt till tio till. Ditt barn tittar på videorna hen gillar, videorna tar slut och startskärmen går tillbaka till resten av biblioteket.

Mönstret där ”varje video är i samma genre”, som driver fram känslan av en inbillad publik, är i grunden ett problem med algoritmiska rekommendationer. Watchly har inga algoritmiska rekommendationer. Det finns ingen motor som trycker på mer av det ditt barn just tittade på. Formatövertagandet som skapar kommentarsrytmen och B-roll-språket har helt enkelt inget sätt att uppstå.

Kanske tillåter du en del vlogginnehåll och vill se hur ofta det tittas på. Översikten över visningshistoriken gör trenden synlig. Om ditt barn tittar på 40 familjevloggvideor i veckan ser du det. Du kan justera. Beslutet grundar sig på fakta, inte på magkänsla.

Den ärliga delen: Watchly kan inte avlära ditt barn reflexen att filma överallt när den väl har formats. Att hitta tillbaka till ett ofilmat liv handlar om samtal, familjekultur och förmodligen några kamerafria söndagar. Det Watchly kan göra är att stoppa den dagliga inputen som förstärker mönstret med barndomen som uppträdande, så att arbetet med att hitta tillbaka har en chans att fastna.